Det påstås att sporten, som kallas både ”leken med det lackröda nystanet” och ”vinterns fotboll”, har anor från medeltiden, från Ryssland och isländska Knattleikr. Men kanske var det i engelska Bury on Fen som bandyn föddes i mitten av 1800-talet.
1895 kom sporten – som på walesiska betyder böjd klubba – till Sverige tack vare greven Clarence von Rosen i Julita och sex år senare arrangerades den första organiserade matchen på Nybrovikens is i Stockholm, där Stockholm Hockey vann med 4-1 mot Uppsala Hockey i en match med nio utespelare i vardera lag.
Det var långt innan konstisens tid och ända fram till 1949 spelades SM-finalen på sjöisar, den sista på Perstorpsgölen i Eksjö där Nässjö besegrade Edsbyn med 7-1.
SM har dock en längre historia än så. De första svenska mästarna blev IFK Uppsala som 1907 vann finalen mot IFK Gävle med 4-1.
Då var bandy fortfarande en sport för akademiker och officerare men utvecklades till att bli arbetarklassens idrott med fäste i många mindre brukssamhällen.
Från då till nu är sig mycket likt, som att bandyplanens mått ska vara mellan 60 och 65 meter bred och 90 till 110 meter lång, mål som är 2,1 meter höga och 3,5 meter breda och bolen ska vara cericefärgad och väga 60 gram. Först 1955 introducerades bandysargen – men straffpunkten är kvar på samma plats. Men i bandyn är det inte elva meter som gäller (som i fotboll) utan tolv meter.
1963 flyttade Svenska bandyförbundets kansli in på Malmgatan i Katrineholm med Tord Östman som chef. Han följde med till de nya lokalerna på andra våningen i Kvarnenhuset som under en period också var Internationella bandyförbundets kansli.
Samma år, 1963, var också året då den första matchen i elljus spelades – på Backavallen då KSK besegrade Lesjöfors med 4-2.
Det var två år innan hjälmtvång infördes för spelarna, sju år efter att världens första konstisbana invigts på Rocklunda och sex år efter att Sovjetunionen vunnit det första världsmästerskapet – och prenumererade på guldet innan Sverige bröt sviten och blev världsmästare 1981.
Det skulle dröja till 1973 innan dambandyn blev erkänd och den första SM-finalen spelades – med KSK som ena laget. Då blev det förlust (6-9) mot Göta. Men redan därpå fick KSK revansch med sitt första SM-guld, som blev ytterligare ett 1975 efter segern mot Tranås.
Sju år i följd spelade KSK SM-final, men det blev ingen mer titel. Två guld och fem silver är ändå ett lika imponerande som respektingivande facit.
SM-gulden stannar inte där. Herrlaget tog sin första av tre titlar efter 5-1-segern mot Broberg 1969 som följdes av 6-2 mot Ljusdal året därpå och 2-0, även då mot Ljusdal 1972 för att sedan förlora mot Falun 1974.
Tre SM-guld för KSK är ändå en bit efter Västerås SK som är mesta mästarna på herrsidan med 21 titlar på 38 finaler. På damsidan toppar AIK med 15 guld.
I dag har bandyn i allt större utsträckning blivit en inomhussport efter att den första bandyhallen invigdes i Edsbyn 2003, 17 år innan Backavallen fick sin hall invigd den 16 oktober 2020.
Bara några siffror till: I dag ska matcherna avgöras i förlängning, men så har det inte alltid varit. KSK:s SM-semifinal mot Sandviken 1970 krävde en tredje och avgörande match efter att lagen vunnit varsin av de två inledande. En gång, 1912, fick dessutom SM-guldet delas mellan Uppsala och Djurgården då mildvädret i mars inte tillät en tredje match. Första gången som en SM-final avgjordes i sudden death var när Motala besegrade Boltic i förlängningen. Då som nu med tre domare på isen, ett domarsystem som infördes 1987.
Text: Anders Göransson